”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.”

I mitt eget liv har jag kommit att värdesätta tider av andlig hunger och törst mer och mer. Om det är någonting som släcker lågan i våra kristna liv så är det ju den andlig likgiltigheten. Men, ska man inte vara nöjd och tacksam med vad man har?! Jag tror att svaret på denna fråga rör vid en av den kristna erfarenhetens stora paradoxer: Ju mer vi smakar av den kommande världens krafter desto mer längtar vi efter fullheten. Man skulle kunna säga att vi äter oss hungriga och svälter oss mätta i det kristna livet! Vad gör man då om man sitter förlamad av andlig paltkoma? (Pardon my french!…) För det första är ofta problemet att vi är likgiltiga inför vår andliga likgiltighet! Eftersom vi inte bryr oss ser vi inte ens problemet. När problemet sedan börjar gå upp för oss gäller det att inte rygga för den smärta som (förmodligen) alltid ger sig till känna i sådana processer. Det är smärtsamt att inse och ”äga” sin andliga fattigdom. Samtidigt är det just i denna smärtsamma brist – i den andliga fattigdomen, sorgen, hungern, törsten… – som Gud kommer oss till mötes.

En andligt frisk församling är en hungrig församling. Hon är alltid framåtlutad eftersom Gudsriket ännu inte är här i sin fullhet. Vi är inte framme ännu… Kom Helige Ande!

Andreaz