När upprättelsen blir en fest – Princip 2
”Uppriktigt tro att Gud finns, att jag betyder något för Honom,
och att Han har kraften att jag behöver för mitt tillfrisknande.”
1. ”Uppriktigt tro att Gud finns” – FADERN
Finns Gud!!?? Det är intressant att Bibeln inte alls tar upp denna frågeställning på ett intellektuellt plan. Jag skulle tro att denna frågeställning helt enkelt inte varit så aktuell innan upplysningen och ateismens inträde på allvar. I Bibelns värld och i många kulturer idag handlar det snarare om vems gud som är starkast och mest värdig tillbedjan. I vår västerländska kultur är det nog ändå omöjligt att bortse från frågan om Guds existens. Utan att i detalj gå in på själva frågeställningen vill jag hävda att den underliggande modernistiska motsättningen mellan tro-förnuft (vetenskap) inte längre behöver utgöra utgångspunkten för denna fråga. Du kan helt enkelt vara både förnuftig och troende oavsett vad du tror om Guds existens. Jag föreslår två teser:
1. Vi kan inte med förnuftet (vetenskapen) utesluta möjligheten av Guds existens.
2. Vi kan inte med förnuftet (vetenskapen) bevisa Guds existens.
Däremot kan vi nog utgå ifrån möjligheten att Gud kan finnas! Detta är mycket spännande!! Det kristna budskapet hävdar dessutom inte bara att han faktiskt finns utan även att han kan och vill bli känd av oss! Min predikan/mitt resonemang utgår fortsättningsvis från (det förnuftiga antagandet) att Gud faktiskt finns! (Jag kan härmed titulera mig ”Teist”!)
En abstrakt filosofisk/teologisk övertygelse om Guds existens är dock inte detsamma som att vara en kristen. Teismen säger inte mycket om hurdan Gud är – Guds natur – utan endast att han är – Guds existens. En del filosofiska system menar sig ”kräva Gud som en nödvändig första orsak”. Vissa kristna använder sig av sådana filosofiska resonemang när de försvarar Bibelns syn på Gud som Fader och universums Skapare. Ett bra exempel på detta är när Thomas Aquino på medeltiden använde Aristoteles filosofi (bl.a. om den ”Orörlige Röraren”).
Även om vi inte behöver nedvärdera intellektuella resonemang kring Guds existens (”gudsbevis” etc.) måste vi ändå medge att den kristna tron innebär betydligt mer än ett ”teoretiskt försanthållande” om (en) Guds existens. Bibeln tal om tro på Gud är någonting mer än detta – tron rymmer dimensioner av förtröstan, tillit, överlåtelse och relation. Att leva som om Gud finns. Den franska filosofen och vetenskapsmannen Blaise Pascal skrev följande efter att han haft en starkt andlig erfarenhet: (Citat hämtat ur ”Tankar II”, s. 159-160) Pascals resonemang rör sig nu in i centrum av den Bibliska uppenbarelsen och den kristna kyrkans bekännelse. Vi befinner oss inte längre i den intellektuella idévärlden utan är nu inskrivna i den Bibliska historien där Jesus Kristus uppenbarat Fadern och där Gud nu faktiskt bor och verkar i Kyrkan genom Anden. Den kristna Gudsbilden tecknas och förkunnas i Treenighetens gestalt. Därför visar sig vår första punkt – Guds existens – peka på att Gud inte bara finns. Den Gud som är alltings Ursprung är i själva verket Fader – Jesu Kristi fader – men också Abraham, Isak och Jakobs Gud som griper in i historien och har en plan att rädda och välsigna hela världen!
Vår första punkt pekade alltså på Fadern. Vår andra punkt visar sig föga förvånande peka på Gud i Sonen!
2. ”Jag betyder något för Honom” – SONEN –
För många människor framstår Guds, universum och vår egen existens som ett otroligt mysterium. ”Det är ofattbart att Gud existerar, och ofattbart också att han inte existerar. Ofattbart att själen består sammanknuten med kroppen, och också att den inte skulle ha någon själ. Ofattbart att världen är skapad, och likaså att själen inte skulle vara skapad, etc. att arvsynden skulle existera och att den inte skulle existera.” (Tankar II, s. 17.) När vi ser universums storhet och därigenom vår litenhet är det lätt att förstå Pascals ord ”Dessa oändliga rymders eviga tystnad förfärar mig.” … I Ps 8:4-5 utbrister psalmisten de kända orden: ”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom.” För att hjälpa oss förstå dessa perspektiv skall vi se på en kort film från en internationell rymdstation, filmad under expedition 28 och 29 mellan augusti-oktober 2011.
Mot bakgrund av Guds otroliga storhet framstår evangeliernas vittnesbörd att denna Gud har kommit till oss i Jesus Kristus som helt makalösa! Enligt Joh 1:18 har Jesus ”förklarat” och givit ett ansikte åt Gud. Inkarnationen som Guds kenosis skulle teologerna kunna säga. (Fil 2) Samtidigt innebär inkarnationen ett oerhört upphöjande av den lilla människan. I fortsättningen av Ps 8 beskrivs människan som ”nästan … en gud, med ära och härlighet krönte du honom…” Inkarnationen uppenbara inte bara Guds storhet utan även människans storhet. Jesus visar oss vad det egentligen innebär att vara människa skapad till Guds avbild. Det är inte bara när vi försöker se oändligheten som vi möter Gud utan även när vi ser in i en liten människas ögon. Guds storhet speglas även i det lilla. Faktum är att Gud är överallt!
När Gud ser på alla oss små människor ser han denna (fördolda) skatt i oss. Han älskar människan så mycket att han är villig att gå i döden för henne. I Joh 3:16 ser vi hur Jesu ”utgivande” för oss visar på djupet i Guds kärlek till oss. Han dog för mig! Detta budskap om Guds kärlek bär på en livsförvandlande kraft för oss som bär på skam och självförakt som följd av fångenskap i egoism, orenhet och destruktivitet. Efter att ha resignerat inför vår egen maktlöshet gäller det att våga tro att Gud älskar oss ”medan vi ännu var syndare” för att tala med Paulus i Rom 5:8. Naturligtvis känner vi oss många gånger ovärdiga att ta emot denna ”nåd” för att använda ett annat ord från Paulus. Samtidigt är detta hjärtat av det kristna budskapet: Gud älskar oss mer än vi kan förstå, och han kallar oss alla att ta emot Hans förlåtelse och upprättelse. Han kallar oss att ta emot upprättelsens gåva och tillsammans fira och glädjas över Guds godhet! Han kom för att ”förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren”. (Luk 4:18-19) Utifrån detta perspektiv kan vi förstå Jesu ord: ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.” (Matt 5:4)
3. ”Han har kraften jag behöver för mitt tillfrisknande” – ANDEN
Att bli en kristen kan inte reduceras till en ”andlig erfarenhet” där man ”kommer till tro”. Det är sant att det för många människor finns ett speciellt livsavgörande tillfälle när man ”blev frälst” som man säger i kyrkan. Samtidigt ser vi att begreppet frälsning används i flera betydelser i nya testamentet. De kristna har blivit frälsta, de uppmanas kontinuerligt att arbeta på sin frälsning och de väntar på den dag i framtiden då de slutgiltigt skall bli frälsta. Dessa perspektiv är på många sätt parallella med föreställningen om Guds Rike som har kommit, kommer och skall komma. Det jag idag slutligen vill betona är att det kristna livet kan förstås som en vandring eller en process. I frikyrkligt språkbruk har man skilt på frälsning och helgelse, där helgelsen betecknar en pågående process.
En fullständigt central verklighet för det kristna livet är det faktum att vi som Guds barn har mottagit Anden som gåva. Det är Anden som upplyser, helgar, uppfyller, ger kraft att vittna, låter karaktärsfrukter växa fram, förlöser kraft och gåvor etc. Det är ingen överdrift att säga att vi inte skulle ha någon kristendom utan Anden. Anden är i sanning allestädes närvarande i det kristna livet – som en osynlig gas…
Den upprättelse vi talar om idag sker alltså i oss genom Andens verk. Samtidigt är vi naturligtvis inte helt passiva offer för Andens förvandlande kraft! De kristna uppmanas att samarbeta, följa, sträva ivrigt efter och vandra i symbios med Anden. Vi varnas för att ”släcka” (1 Tess 5:19) och ”bedröva” (Ef 4:30) Anden. Ett liv präglat av Andens förvandlande kraft karaktäriseras av ständig bön, beroende av och tillit till Gud. Återigen handlar det om att leva som om Gud finns, att leva i tro. ”The way in is the way on!” som Vineyards grundare John Wimber uttryckte det.