Advent!

Första advent 2015 

I advent transcenderas tiden 

Adventsbudskapet om Jesu ankomst har flera dimensioner. Man kan tala om Jesu ankomst tre i dimensioner: dåtid, nutid och framtid. Ändå är det inte tre olika ankomster vi talar om. Det är snarare så att Jesu frälsande ankomst transcenderar tiden och kallar oss in i Guds eviga nu. För oss som formats i Vineyard med betoningen på ”Kingdom-theology” är det belysande att texten i Luk 4:16-23 används denna söndag i en annan årgång av kyrkoåret. Guds Rike har kommit nära genom Jesus, den kommer fortlöpande genom Andens kraft, och skall komma i sin fullhet på Herrens dag. Utmaningen för oss är att hålla samman dessa tre dimensioner så att vi inte hamnar i de ensidighetens diken. Texten i Sak 9:9-10 rymmer både Jesu historiska ankomst och den kommande i härlighet på Herrens dag. Matt 21 fokuserar på den historiska uppfyllelsen på Jesu tid. Rom 13:11-14 blickar framåt mot Jesu återkomst. Upp 3:20-22 uppmärksammar Jesu kallelse till kyrkan att idag höra han röst och ta emot honom i djup måltidsgemenskap. Dessa tre perspektiv sammanfaller mycket tydligt i den eucharistiska måltiden där Jesus kommer till oss i åminnelsen – som samtidigt är en försmak av den kommande bröllopsfesten i Guds Rike. När vi talar om en transcendering av tiden är det dock viktigt att vi inte tolkar detta i en (platonsk) dualistisk mening där det gudomliga och eviga existerar som en parallell verklig värld i kontrast till den bedrägliga sinnevärlden här i tiden. Den kristna transcenderingen av tiden är en eskatologisk upprättelse och förklaring av världen – vår värld.

”Dagen är nära!” – om att leva med tidsåldrarnas slut inpå sig. 

”Dagen är nära!” skriver Paulus i Rom 13:11-14. Här liksom i övriga NT verkar den eskatologiska medvetenheten som motivation till helgelse idag – snarare än till spekulationer över ”tider och stunder” och tecken på att vi lever i ”ändens tid.” Samtidigt handlar det som vi tidigare diskuterat om mer än att ”Skynda dig att städa innan morsan kommer hem!”. När Paulus uppmanar oss att idag leva ”som det hör dagen till” rymmer detta en djupare eskatologisk verklighet. Vi skall idag leva i framtiden! Faktum är att det ljus som idag lyser genom en människa som ”ikläder sig Kristus” är en verklig försmak av den kommande världens härlighet. Förstlingsfrukten (Ef 1:13-14) är en första smak av skörden. Den som idag sätter oss i verklig förbindelse med ”den kommande värdens krafter” är den Helige Ande. I Gud är (så vitt jag kan förstå!) dåtid, nutid och framtid närvarande i ett evigt nu. Om man i new-age kretsar erbjuder ”tidigare liv-resor” erbjuder kristendomen ”kommande liv-resor”.

Om Guds Rike och omsorgen om det jordiska 

När Paulus här liksom i ett liknande ställe i Kol 3:1-11 talar om att vi skall sträva efter ”det som finns där uppe, inte det som finns på jorden” kan det tyckas som om att han talar om en världsfrånvänd dualism inte olik den platonska dualismen vi tog avstånd ifrån tidigare (se även Matt 5-6). Innan vid hoppar till denna slutsats är det viktigt att titta på argumentationen i texten. I Kol 2-3 visar Paulus att vi i dopet har begravts med Kristus och uppstått med honom som nya skapelser. Vi lever så att säga på andra sidan uppståndelsen och lever som nya skapelser i den gamla skapelsen. Den dualism vi möter här är alltså snarare historisk/eskatologisk än platonsk (se inte minst Kol 3:9-10). När Paulus i dagens text skriver att vi ska ”leva värdigt, som det hör dagen till” framträder även en syn på frälsningen som upprättelsen av människan värdighet och härlighet. Den fallna människan lever och agerar i mörkret eftersom hennes gärningar är under hennes värdighet och skamfyllda. I Kristus har vi nu ”klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare” för att tala med Kol 3:10. Rom 13:11-14 talar på liknande sätt när den säger ”ikläd er herren Jesus Kristus”. I Kristus förverkligas visionen om människans värdighet och härlighet som Guds avbild. I honom finner vi upprättelsen av den skadade avbilden i våra bristfälliga liv och dessutom vägen till vår egen fullkomning: ”Ty dem som han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas till hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder.” (Rom 8:29)